”Om alla är organiserade blir det jobbigt att ge sig på oss”

Anledningen till att Elisabet gick med var framför allt det försämrade omvärldsläget med krig i Ukraina och även de senaste årens krishändelser av olika slag.  

– Men jag har gått och tänkt på det länge. Min pappa var med i Hemvärnet och tjatade på mig när jag var tonåring att jag skulle gå med, men då tyckte jag att det var tantigt. Nu började jag känna att jag vill kunna bidra till samhället, säger Elisabet Strinde som bor i Stockholm och jobbar som verksamhetscontroller.

Just att det är en kvinnoorganisation tilltalar Elisabet, som tycker att det blir fart på saker där kvinnor är.

– Jag känner att med gemensamma krafter händer det grejer, samtidigt som det är en väldigt trevlig stämning. Min erfarenhet är att tillsammans med andra kvinnor blir det bra. Man använder varandras kunskaper på det sätt som behövs. Det är min upplevelse och det känner jag mig trygg med.

Tips för att hitta det som passar

För Elisabet var det lite försent att sikta på ett civilt eller militärt avtal. Men hon ser inga problem med att finna andra sätt att göra skillnad. Så här säger hon om sitt eget engagemang och sin utveckling inom kåren:

– Jag är i slutfasen av yrkeslivet och vill bygga upp min kunskap om både Lottakåren och världsläget. Så jag håller just nu på att nätverka och gå de utbildningar som finns, som ”Ledarskap idag”. Samtidigt träffar jag väldigt trevliga människor som jag kanske kommer att samarbeta med i olika insatser, säger Elisabet och fortsätter:

– Även om jag inte kan ha något avtal tror jag att jag kommer att vara en resurs som kan bidra. Eller så kan jag ta tillvara min kunskap som verksamhetscontroller internt i organisationen.

Elisabets tips när det gäller att hitta sin väg och sitt engagemang är att komma på en träff och prata med andra lottor:

– Du behöver inte veta i förväg vad du vill eller vad du ska bidra med. Jag tycker att man bara ska gå dit, känna efter och ta reda på mer. Prata med de lottor som är där, prata med kårchef. Anmäl ditt intresse, hör av dig till kursansvariga och bara ställ alla frågor. Man får jättemycket idéer och stöd i vad man kan göra, säger Elisabet.

Beredskapen behöver stärkas

Vad säger hon då till dem som upplever att de inte har tid att engagera sig i Lottakåren eller någon annan frivillig försvarsorganisation?

– Jag förstår att det är svårt när man är mitt uppe i livet med jobb, barn, hem och så ska man hinna med träning och andra intressen. Men i och med omvärldsläget behöver alla vara förberedda. Det kan ju även handla om ett längre strömavbrott, en attack på infrastrukturen eller bara en ny pandemi.

Just beredskap är något som Elisabet brinner lite extra för, och hon tycker att de föreläsningar och utbildningar som hennes lottakår erbjuder håller mycket hög nivå.

– Det har varit personer från Försvarsmakten som har informerat om läget, och jag tycker det är bra att det inte är så luddigt utan det är väldigt raka rör. Alltså att vi kan stå inför krig. Det känner jag att man inte kan prata med vem som helst om. 

Hon minns särskilt ett tillfälle då det blev extra tydligt:

– På en MCF-föreläsning var det en kvinna från Ukraina som tog ordet och sa: Jag fattar inte vad det är för fel på er i Sverige. Ni såg ju hur oförberedda vi var, varför har ni inte tagit lärdom av det? Det där är något jag försöker sprida, att vi måste vara förberedda.

Elisabet påpekar att det finns karriärvägar även i de frivilliga försvarsorganisationerna.

–  Framför allt om man går in i ett militärt avtal, men även på den civila sidan, som stabsassistent till exempel. Då har man också en säkrad plats om det händer något, det tycker jag skulle kännas fantastiskt. 

Ett engagemang som ger energi

Många kanske tänker att orken inte riktigt räcker till för ännu en sak på schemat, men Elisabet upplever att även om träffar och utbildningar tar tid och kraft, ger de samtidigt mycket energi.

– Man kommer dit vid sextiden och är trött, men man får energi för att man lär sig något och träffar jättetrevliga människor som vill samma sak. Så det tillför väldigt mycket av både kunskap och energi. Det är också väldigt kul, och det är på dina villkor, det tycker jag är jätteviktigt. Sedan blir det mer och mer för att det är roligt. Jag märker att jag allt mer prioriterar lottakåren framför andra saker, säger Elisabet.

Hon har själv lyckats värva några nya medlemmar och märker ett ökande intresse.

– Jag försöker bearbeta mina vänners döttrar eftersom vi behöver rekrytera yngre. Samtidigt är det många lite äldre som är starka och pigga långt upp i åldrarna och det är en kapacitet som inte riktigt tas tillvara. Så det finns en plats för alla. Och ju fler kvinnor, ju fler lottor, desto bättre blir det. För jag tänker så här: Ju fler vi är som talar om och visar att vi är beredda, desto större blir tryggheten utåt sett. Om alla i Sverige är organiserade och förberedda skulle det vara mer utmanande att ge sig på oss. 

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken