Från andra världskriget till dagens flyktingsituation

Historien återupprepades under den gångna hösten och vintern när Sverige och Europa tog emot ett stort antal människor som flyr från krig och elände i Syrien, Afghanistan och andra länder. Enligt Migrationsverket var över 35 000 av de asylsökande som kom till Sverige ensamkommande barn, och även i vår tid behöver barn trygga vuxna som finns tillhands i en svår situation. Och återigen kom lottor till undsättning. I november 2015 fick Sollentuna kommun, tillsammans med närliggande kommuner, förfrågan från Länsstyrelsen Stockholm om de kunde tänka sig låna ut sin Frivilliga resursgrupp, FRG, till att möta och ledsaga ensamkommande barn som skulle byta färdmedel på Arlanda flygplats eller Stockholm Centralstation. Dessa knutpunkterär stora och inte alltid lätta att hitta rätt på, särskilt inte för barn som är helt nya i Sverige och inte kan språket. Kommunerna som fick förfrågan ställde genast sin FRG till förfogande för uppdraget, och efter en kortare introduktionsutbildning bemannade under december och januari flera FRG:are båda knutpunkterna i olika skift.

Många frivilliga anmälde sig, två av dessa var sollentunalottorna Maria Avellan och Helén Westman från FRG Sollentuna. I bitande minusgrader stod de på perrongen på Stockholm Centralstation och väntade in ankommande tåg för att se till att de barn som var med hamnade rätt på sin resa vidare. Vissa barn ankom utan varken papper eller pengar, och behövde förutom praktisk hjälp lite mat, några stöttande ord men först och främst medmänsklighet.

“Eftersom jag är socionom och har varit engagerad i människors olika livsöden i hela mitt arbetsliv, var det naturligt att ställa upp” säger Maria. “Jag har stöttat, fixat och på olika sätt försökt göra skillnad för människor i olika utsatta lägen. Så länge jag kan vill jag gärna medverka i olika samhällsinsatser på frivillig väg. Att jobba mer praktiskt lockar mig, då jag har gjort mycket administration i mitt yrkesliv men har tröttnat på det.”

Maria gick med i Sollentuna lottakår i mars 2015 tack vare en arbetskamrat som talade varmt om sin lottakår. Som nybliven pensionär ville hon fortsätta att engagera sig i något meningsfullt. Eftersom lottakårens medlemmar (tillsammans med röda korsare) alltid har varit dominerande i FRG Sollentuna, var det naturligt för Maria att gå grundkursen samma år. Hon kände inte till FRG sen tidigare, men såg direkt att det fanns möjligheter till att göra något nytt som skulle passa hennes person och bakgrund. “Att få göra skillnad för andra är givande och man växer som person när man ser resultatet” säger hon.

“När jag hörde om ledsagaruppdraget insåg jag att det var en liten insats som ändå kan vara avgörande för barnen. Man är ju orolig för att barnen skulle hamna fel, gå vilse och kanske råka ut för fel personer på vägen” säger Maria, som också framhåller den utsatta situation barnen befinner sig i. “Som om det inte är nog med att ha genomlidit en lång besvärlig resa genom Europa och kanske förlorat kontakten med sina närmaste under resans gång. Vi vet ju inte vad dessa barn har med sig i bagaget, vad som hänt dem tidigare. Många har en fasansfull resa full av ovisshet bakom sig. Att då göra en insats genom att möta upp i Stockholm och hjälpa dem vidare till nästa tåg eller buss är en ringa insats för mig, men mycket värdefull för barnen i fråga.”

De frivilliga ledsagarna jobbade alltid två och två samtidigt, något som gav extra trygghet. Och de hade även en bra dialog med poliserna som alltid fanns tillhands genom sin patrullering på Centralen.

“Att inte vara ensam kändes skönt eftersom jag inte har någon tidigare erfarenhet av att jobba med ensamkommande barn. När jag först kom kändes det pirrigt, men jag hade tur som fick gå med någon som hade gjort ett par pass innan” säger Helén, som blev lotta och FRG:are 2014.

Själva uppdraget handlade om att möta upp ensamkommande barn och se till att dessa hamnade på rätt tåg, buss eller taxi. I vissa fall hade mottagande kommun beställt tjänsten på förhand, i så fall fick de frivilliga ett sms med barnets namn och ankomsttidpunkt. Men oftast var instruktionerna endast att vänta på perrongen på alla tåg från Malmö, då det av erfarenhet var just dessa tåg som ensamkommande barn ankom med. Ledsagarna sökte då upp och tog ögonkontakt med främst unga killar som såg ut som de kunde vara ensamkommande, eftersom barnen hade fått instruktioner om att söka upp vuxna i blå och gula västar. Ofta var det “bara” vanliga resenärer som fick en trevlig hälsning på vägen, men några ensamkommande barn fick assistans.

“Vi visste inte hur många barn det handlade om, om det skulle vara något barn med och i vilket skick barnen skulle vara. Minst sagt pirrigt!” säger Helén, som också berättar att mötena med barnen gick väldigt bra. “Alla ungdomarna jag träffade visade enorm tacksamhet för att vi fanns tillhands. Även om de var trötta och säkerligen osäkra på vad som väntade såg de också ganska lättade ut. Och mycket tacksamma.”

I väntan på tågen cirkulerade FRG:arna runt på hela Centralen, kollade vart hjärtstartaren fanns och bekantade sig med området.
“Det var en mycket intressant upplevelse att gå med väst på sig bland folkvimlet. Folk sökte upp oss vid flera tillfällen och ställde frågor. Det kunde vara alla typer av frågor, från vad toaletterna fanns, behov av reseinformation, passa väskor till att klia någon på ryggen (nästan!)” säger Helén.

Efter avslutad arbetsdag var de frivilliga trötta men nöjda. “Jag är glad att jag kunde bidra genom att ställa upp som ledsagare en dag, det känns fint att få göra något för människor som har det svårt” säger Helén. “Jag rördes av barnens öde och efter jag kom hem satt jag kvar med massa tankar och hoppas det gick bra för dem på resten av resan, och vidare i livet.”

Särskilt en 17årig kille gjorde starkt intryck på Helén. Han sökte upp FRG:arna och berättade att han hade varit i Sverige sedan dagen innan julafton. Han hade blivit flyttad då han vantrivdes på sitt första ställe. Utan biljett, pengar eller reseinstruktioner var han på väg till Vallentuna. Hans gode man hade inte gjort sitt jobb och de frivilliga fick lösa hans akuta problem. “Min kollega gjorde en fantastisk insats genom att tala med den gode mannen för att hitta en lösning medan jag höll killen sällskap,” berättar Helén.

Vad tar så de frivilliga med sig från upplevelsen?

“Det är roligt att se så många frivilliga insatser i samhället, att enskilda människor kan göra skillnad. Detta har nu på senaste varit extra tydligt med anledning av flyktingsituationen. Men den initiala mottagningen är bara början, det gäller nu att vi fortsätter och släpper in dessa människor i vårt samhälle. De vill inget hellre än att bli en del av gemenskapen. Att ta emot människor i nöd ska inte behöva bli en belastning för Sverige utan istället en tillgång. Massmedia vill gärna få det till att flyktingar är likamed bidragstagare. Så är det inte, ävenom det självklart kommer finnas enskilda bidragstagare bland flyktingar och utlandsfödda liksom svenskfödda invånare. Min önskan är att alla inser att ett mångkulturellt samhälle berikar oss mer och främjar fred istället för tvärtom” avslutar Maria.

Barnen som kommer idag må komma från ett annat land än krigsbarnen som kom för 70 år sedan, och lottorna som tar emot barn på Stockholm Centralstation ställs inför andra utmaningar än de som mötte lottorna på 40-talet. Men det handlar fortfarande om ensamkommande barn på flykt från krig och elände och om individuella kvinnor och män som finns tillhands för att ge ett traumatiserat barn trygghet på sin långa resa mot frihet och ett nytt liv i ett nytt land.

Text: Sonja Sun Johnsen (Sollentuna lottakår och FRG-ansvarig)