Pionjär som första kvinnliga befäl i Hemvärnet

Svenska Lottakåren har under en stor del av sin 100-åriga historia haft en viktig roll som stöd till Försvarsmakten. Ett särskilt nära samarbete har Lottakåren haft med Hemvärnet. Länge var ”lottornas lott” framför allt att hjälpa till med förplägnad och exempelvis administrativa uppgifter.

Men det fanns lottor som kämpade för att få bli befäl och instruktörer i Hemvärnet. En av dem är Anita Wall, som var en av de första kvinnorna att få – och ta – den möjligheten. Hon är idag 82 år och bor på Muskö i Stockholms skärgård. Svenska Lottakåren gick hon med i 1978 då hon var 36 år. Intresset och engagemanget för försvaret fanns där från början, i den närmaste familjen. 

– Min man och andra bekanta var med i Hemvärnet, så då gick jag med i Salems lottakår som var väldigt aktiv och hade både flyglottor, marinlottor och hemvärnslottor. I lottakåren engagerade jag mig i styrelsearbetet, där jag blev vice kårchef och senare kårchef, berättar Anita Wall.

På den tiden fanns det två olika avtal för lottor, A- och B-lottor, där B-lottorna var hemvärnslottor medan A-lottorna hade möjlighet att utbilda sig till befäl. 

– Det sågs som ”finare” att vara A-lotta än B-lotta och vi var flera hemvärnslottor som ville ändra på det. Det var trögt i början, men det gav resultat, och det är roligt att ännu fler tjänstegrenar öppnades för kvinnor, säger Anita Wall.

Kanske hjälpte det till att Hemvärnets stridsskola (HvSS) låg i Salem, precis som Salems lottakår. 

– Ja, det blev naturligt att skolan vände sig till oss när de behövde hjälp.

Det var många tillfällen då vi ställde upp för förevisning av lottor och hemvärn för utländska gäster som militärattachéer, representanter från hemvärn och liknande från andra länder, olika samhällsgrenar med mera. 

Det gav också Anita tillfälle att hålla föredrag om lottorna och deras uppdrag i Hemvärnet, och träffa representanter där de kunde påverka utvecklingen. 

– Utrustningen för personal från frivilligorganisationerna och för hemvärnsmän skilde sig åt. Vi lottor hade till exempel stövlar istället för kängor i vår utrustning, vilket var väldigt besvärligt för förplägnadslottorna, särskilt på vintern. Vi tog upp frågan med rikshemvärnschefen Robert Lugn och något år senare utrustades vi med kängor. Jag har ju lagt märke till att det inte är förrän nu som kvinnor fått mer utrustning anpassad för dem. 

Mer acceptans än i Försvarsmakten

Efter befälsutbildningen blev Anita placerad som den första kvinnliga stabsgruppchefen i Hemvärnet.

– Som stabsgruppchef fick jag utbilda övrig personal i Hemvärnet i stabstjänst, som att föra M-blankett, lägeskarta, ta emot LUFOR (luftförsvarsorienteringar), koppla telefon och radioapparater, resa högantenn med mera. Det var ju så att ibland saknades det personal på staben och då kunde någon från förbandet som kanske inte just då hade någon uppgift rycka in.

Förändringen skedde 1982 då Anita Wall var 40 år. Kanske låter det lite förvånande att hon inte upplevde något större motstånd från framför allt männen. 

– Nej, det kändes tvärtom, att vi var välkomna. Nu fick ju kvinnorna inte bli befäl i stridande befattning, utan bara i staben, så det upplevdes nog som ganska naturligt. Däremot tyckte männen och lärarna att putsen och hygienen förbättrades när kvinnor kom med i befälskurserna, berättar Anita.

Hennes bild är att Hemvärnet var mer öppet för kvinnor än Försvarsmakten, kanske för att det redan fanns ett så nära samarbete mellan Hemvärnet och Lottakåren.

– Ja, det tror jag. De första kvinnorna i försvaret hade det jättesvårt och många hoppade av. Men det är roligt att se vilken skillnad det är idag. När jag besöker min gamla arbetsplats märker jag att det är helt annorlunda, säger Anita som de sista åren i arbetslivet jobbade som utbildningsintendent inom Försvarsmakten.

Anita och hennes kvinnliga kollegor var väl medvetna om att de var pionjärer, men det fanns ingen oro eller tveksamhet hos Anita kring att det skulle bli svårt. 

– Nej, min pappa var marinofficer så jag hade varit med honom ganska mycket ute i försvaret, så jag var inte orolig. Jag tyckte bara att det var givande. 

Aktiv ända till 2004

Man kan tänka sig att Anitas pappa, marinofficeren, skulle varit stolt över dotterns pionjärinsats. 

– Ja, tyvärr levde han inte längre då. Men det hade han nog varit! Jag var dock inte särskilt förtjust i lottorna när jag var barn. Jag tyckte att de fjantade så mycket för befälen, men jag var inte så gammal då, skrattar Anita.

Bland alla minnen finns det även andra roliga upplevelser, som när Anita Wall gick Nijmegenmarschen i Nederländerna två gånger, 1984 och 1986.

– Då marscherar man 16 mil på fyra dagar. De flesta deltagare är civila men det är även många militärer från olika länder som går den. Vi var över tusen kvinnor som skulle gå marschen som militärer, och bodde i en idrottshall. Det var en väldig disciplin, helt tyst på natten till gryningen då vi skulle gå upp och äta frukost innan vi gav oss av. 

Som både befäl och instruktör var Anita Wall aktiv i drygt 20 år, ända till 2004, och hon upplevde alla år som väldigt positiva.

– Som instruktör hade jag många uppdrag och fick vara med om väldigt mycket. Hemvärnet tillhörde Svea livgarde och hemvärnsavdelningen hade officerare som var väldigt aktiva när det gäller frivilligorganisationerna. Just för stabstjänst hade de en utbildning eller repetition, och sista delen var att man åkte iväg, samlades och jobbade ihop med reservofficerare och andra frivilligorganisationer för att öva. Bland annat flög vi Herkulesplan till Gotland, berättar hon.

Återinförandet av allmän och numera även könsneutral värnplikt, ser Anita som väldigt positivt. Hon lyfter också fram att åren i lottorna och Hemvärnet har gett mycket som varit användbart i det civila livet.

– Ja, det har gett massor av värdefulla kunskaper som att kunna arbeta i grupp, gripa in och hjälpa till där det behövs och inte minst ledarskap. Det har också gett mig en trygghet i att jag vet vad jag ska göra om det inträffar en allvarlig händelse i vårt samhälle. 

Text: Eva Jönsson, Copyfabriken