Lotta i rakt nedstigande led
Ann-Sofie Esperi är månadens profil i oktober. Hon blev lotta i 20-årsåldern – ett naturligt val då hennes farmor grundade den lokala lottakåren. Östra Norrbotten är ett av Sveriges mest försvarsvänliga områden i och med närheten till Finland och Ryssland. Där, i en by utanför Kalix, bor Ann-Sofie vars farmor grundade den lokala lottakåren en gång i tiden.
– Farmor var alltid väldigt stolt över att vara lotta och jag hade även många andra runt omkring mig som var lottor. Därför kändes det naturligt att jag skulle välja det istället för att bli till exempel bilkårist eller sjukvårdare, säger Ann-Sofie Esperi som är 56 år och har varit lotta i 35 år.
Valet föll på att bli förplägnadslotta, eller fältkock.
– Dels tyckte jag om att laga mat, dels tyckte de äldre kvinnorna i kåren att jag skulle gå i farmors fotspår. De pratade väldigt mycket om farmor och saker som hon och de hade gjort, framför allt under krigsåren och på 50- och 60-talet när det var väldigt mycket militär aktivitet. De jobbade otroligt mycket och gjorde saker hela tiden.
Ann-Sofie verkar följa i farmors fotspår även när det gäller att göra mycket. Förutom att vara förstelärare på gymnasiet sitter hon i kommunfullmäktige och utbildningsnämnden i Kalix kommun. Ja, utöver allt hon gör i Lottakåren och Hemvärnet. Engagemanget växte snabbt de första åren, med flera utbildningar och ledarroller.
– Jag blev väldigt fort gruppchef och sedan vidareutbildade jag mig till fältkocksinstruktör. Efter tre-fyra år blev jag kårchef i min lilla kår och i den rollen blev man automatiskt ledamot i lottaförbundsstyrelsen som fanns då.
Sin krigsplacering som kokgruppchef hade Ann-Sofie till omkring 2014 då hon övergick till att bli stab- och trosschef på ett insatskompani, och senare chef för personalsektionen på Bataljonsstaben.
– Men fältkocksbiten ligger mig väldigt nära hjärtat, så den släpper jag inte i första taget. Det är den absolut roligaste tjänstegrenen och även den mest uppskattade bland soldaterna. Alla vill ju ha bra och god mat ute i fält!
Det militära var vardag
Uppväxten i norra delen av Kalix kommun präglades av militär närvaro, vilket skapade ett självklart och brett intresse för försvarsfrågor.
– Det var ju mitt under kalla kriget och vi levde i ett militärt skyddsområde. De stora gula skyltarna fanns överallt och den militära aktiviteten var vardag här. Alla hade också full koll på totalförsvarsplikten, därför såg jag det som självklart att välja vad jag skulle göra och få utbildning och övning för det, för att vara mer förberedd och trygg, säger Ann-Sofie.
Byn Storträsk där Ann-Sofie bor numera, ligger bara ett stenkast från ett av Sveriges stora riksskjutfält, och fortfarande är det betydligt mer självklart att engagera sig i försvaret på något sätt i den här delen av landet.
– Just östra Norrbotten är nog ett av Sveriges mest försvarsvänliga områden där en betydligt större andel av befolkningen är eller har varit engagerade på något sätt, säger Ann-Sofie vars man är pensionerad officer och hemvärnssoldat. Ann-Sofies bonusson är också anställd i Försvarsmakten.
En trygg kunskapskälla för eleverna
Som gymnasielärare har Ann-Sofie stor nytta av sitt engagemang när hon möter frågor om försvar och beredskap från eleverna.
– Framför allt förra året när Sverige blev medlem i Nato var det väldigt många som hade frågor, till exempel om man vill göra militärtjänst, kommer man att hamna i krig då? Därför har jag gjort i ordning material redan nu för att kunna ha en tydlig genomgång med alla elever i min samhällskunskapskurs om vad totalförsvaret och Natomedlemskapet innebär. Det här blir obligatoriskt i undervisningen i samhällskunskap på gymnasiet nästa höst.
Eftersom Ann-Sofie undervisar i både samhällskunskap och historia har hon en naturlig ingång i försvars- och krisberedskapsfrågor, både historiskt och idag. Gör det eleverna mer intresserade av att göra värnplikt eller gå med i exempelvis Lottakåren?
– Både och. På ett sätt blir de tryggare när de får kunskap om hur det fungerar. Några har också sagt att de vill göra värnplikt, men undrar vad de kan göra om de inte blir uttagna. Då informerar jag om att man kan gå en annan väg genom någon av de frivilliga försvarsorganisationerna.
Ann-Sofie tycker att kunskapen är låg om just de frivilliga försvarsorganisationerna – även inom Försvarsmakten.
– Försvarsmakten har skolinformatörer som kommer ut till skolorna, men de pratar mest om mönstring och värnplikt. Därför är jag med på de träffarna så att jag kan berätta om den frivilliga sidan och en annan möjlighet att bidra till försvaret. Att jag gör det är också uppskattat av skolinformatörerna.
Att bidra och göra nytta
Medlemskapet och engagemanget i Lottakåren har stor betydelse för Ann-Sofie som även är vice ordförande i LÖ, lottaöverstyrelsen.
– Jag är mycket hedrad över att ha fått det här förtroendet från våra medlemmar, att få vara med och göra något för vår organisation framåt. Att känna att jag bidrar och gör nytta betyder väldigt mycket.
Hon ser en även värdefull växelverkan mellan yrkeslivet och erfarenheterna från Lottakåren och Hemvärnet, att de olika delarna gagnar varandra.
– Alla ledarskapsutbildningar och ledarskapserfarenheter från mitt gröna engagemang har gett mig jättemycket som ledare i klassrummet, förstelärare och vice rektor. Och tvärtom har jag på den gröna sidan nytta av min pedagogiska utbildning och erfarenhet som lärare.
På Svenska Lottakårens riksstämma i november ska en ny styrelse väljas.
– Lottakåren ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag kommer alltid att bidra på det sätt jag kan om medlemmarna och LÖ så vill.
Informationsuppdraget viktigast – och svårast
Ann-Sofie är helt klar över vad hon ser som en av de viktigaste frågorna för såväl överstyrelsen som Lottakåren framöver:
– Vi måste försöka nå ut med kunskap om totalförsvarsplikten, så att alla verkligen förstår vad det innebär och varför det är bra att själv välja vad man vill göra och utbilda sig till det, inte vänta på att någon annan bestämmer vad du ska göra. Alla måste förstå att totalförsvaret är ens eget ansvar. Så information är en jätteviktig del just nu, och samtidigt kanske den svåraste när det finns så mycket konkurrens från allt annat.
På det personliga planet upplever Ann-Sofie samhörigheten och gemenskapen som det bästa med Lottakåren.
– Den samhörighet som vi har fyller nu hundra år. Jag är både jättetacksam och stolt över att vara en av de hundratusentals kvinnor som genom historien har gjort så mycket, både för organisationen och för att bidra till totalförsvaret av landet. Jag hoppas bara att fler unga tjejer och kvinnor hittar till oss.
En som högst konkret varit med och format den hundraåriga historien var som sagt Ann-Sofies farmor som tyvärr dog när Ann-Sofie var 13 år.
– Ja, hon fick tyvärr inte följa min resa och mitt engagemang, men jag tänker att hon kanske finns någonstans och ändå är med på något sätt.
Text: Eva Jönsson, Copyfabriken